Det känns tomt här hemma. Även en aning tomt i mitt hjärta. Min tårkanal är nog så gott som tömd för ett år framåt..

Min älskade “lilla” nalle Zolo har flyttat till en fin tjej och kille i Gällivare. Han kommer att få det jättebra där, det vet jag. Men jag kan ändå inte undkomma att känna mig tom, elak, hemsk, hjärtlös, sårad och som om en bit av mitt hjärta är utskuret och borta. Han är borta liksom.. Det gör mig så ont att tänka bakåt, på allt som varit, på allt han gett mig och hur fin han är, hur jag nu svikit honom när han bara ville vara med mig, genom allt. Jag var hans liv som jag tagit ifrån honom, han visste ju inget bättre och han valde ju inte att vara med mig – som sen valde bort honom. Sjuka tankar egentligen.

För jag vet att jag har gjort gott för honom innan och jag gjorde gott för honom nu. Vi kom till en punkt i livet där vi inte var rätt för varandra. Det är av så många anledningar som det blev såhär. Jag tänker inte förklara mig varför – de som känner mig/oss vet nog precis varför. Alla andra som spekulerar och spottar hat omkring sig kan dra dit peppan växer – för det behöver jag inte just nu!

Jag kan ju säga att de största anledningarna INTE var att jag skaffat 2 till hundar och “bytt ut honom” eller att jag inte bryr mig om honom.. Jag älskar den hunden – av hela mitt hjärta. Jag kan i alla fall säga att jag aldrig kommer att skaffa en Bearded Collie igen. Det är i sig – verkligen inte rätt ras för mig. Men det var nog inget jag såg till när jag blivit “kvitt” min allergi vid 15års ålder och tog första bästa ras jag kunde. När min mamma pratade om att hon kunde tänka sig en Beardis så såg jag min chans och jag tog den. Jag ångrar heller inget av det, inget alls!

Jag har gett Zolo väldigt mycket och han har gett mig ännu mer! Men till slut tog det bara stopp och vi stod och trampade i en ohållbar situation.  När han kom så var han rädd för ALLT och var en otroligt osäker hund. Han var min första hund så jag kan medge att jag gjort väldigt många fel och gör fortfarande många fel. Men jag “botade” väldigt många av hans rädslor och gjorde honom till en betydligt säkrare och stabilare hund. Han är nu en betydligt mycket mer harmonisk hund, än förut. Ex. Han vågade inte ens hoppa över ett vanligt hopp hinder när jag började med Agilityn och nu är han bara osäker på vippen. Agilityn blev vår allra starkaste sida..

Mitt största misstag med honom var att han lyckades lära sig att rymma av en annan hund. Av den anledningen så kunde han aldrig komma ut på tävlingsbanorna och han blev väldigt “splittrad” i träningen. Han var så fin de första månaderna när jag lärt honom “inkallningen”. Han kom så fort jag visslade.

Ja jag kan inte ens komma på alla saker som vi åstadkommit under dessa 4 år.. 4år som har varit de bästa i mitt liv. 4 år jag alltid kommer att bära med mig!

Som en god vän till mig sa..: Förstår att det varit jobbigt, inget lätt beslut att ta men destu stoltare kan du vara över dig själv att du tagit ett sådant tufft beslut.

Nu blickar jag framåt, då det just nu är alldeles för jobbigt att se bakåt. Men någon dag ska jag vell kunna le åt detta och slippa gråta av tanken.

Lördag, natten mot söndag och söndag på dagen var nog den värsta tiden i mitt liv. Det var då det absolut var som värst. Jag skrattade som en galning och nästa sekund storgrät jag.. Johan sa kylskåp och jag började gråta som en galning.. Har nog aldrig varit så skör i hela mitt liv…

Men det blir bra till slut.. Även om det är tufft nu så är det så roligt att följa Zolo och hans nya matte Terese. Även om jag gråter till och från så värmer det att se hur gott han får göra för henne och att han får vara någons ALLT. Där han får vara ensamhund och få all uppmärksamhet.. Han har fått en otroligt fin matte och husse som bryr sig så mycket om honom och som är lugna och fina människor. Så kul att jag kommer så bra överens med dem – på så kort tid Tacksamt!

Wall of text och allt är säkert heelt osammanhängande. Men vad gör det.. Behövde skriva ur mig tankar och jag orkar inte förklara för en och en vad som hänt med Zolo.. Det gör mig nog ont som det är. Det är så fint att folk bryr sig! Men ibland känns det som att allt bara är för mycket och just nu är jag extra känslig. Man har ju ingen lust att gå runt och böla här och var. Nu blickar jag framåt… Försöker tänka positivt och till mina underbara vänner kan jag bara säga – tack för att ni finns och är så fina som ni är!! <3

Till min älskade pojkvän – Johan – Du är så guld värd och du är allt! Du är mer än ord kan beskriva och jag är så glad att jag har dig. Tack för att du finns <3 Jag älskar dig! <3 (127)

Ja, som nämnt innan så har jag 3 hundar hemma. Börjar väl i ordning med nr 1..

Divans Black Beluga – “Zolo”


Zolo heter min första hund.. Han är av rasen Bearded Collie. Han kom till världen 2007-08-08. Han kom hem till mig i slutet av 2007, närmare bestämt natten den 16 December – 4 månader gammal. Han är nu 4år och 4 månader (tro det eller ej..). Han är en sprallig och glad men stressad hund med ett x antal bokstavskombinationer. Han har verkligen inte varit lätt att ha och göra med alla gånger och är för den delen ännu inte lätt alla gånger!! En riktig tjurskalle med egen vilja och passion i livet. Han älskar att springa och han älskar andra hundar, något som har lyckats bli en dålig kombination, tyvärr. Han är en riktigt fin Beardis och allround hund men vi kommer oss inte ut på tävlingsbanorna tack vare att han är en rymling (till andra hundar), vilket är något han lärde sig av en annan hund som liten.

Zolo är verkligen det bästa som kunde hända mig när han kom. Tyvärr så fick vi ingen “ärlig” start. Jag (eller rättare sagt, min mamma som köpte honom åt mig) blev blåst på honom. Ett av mina mål med hunden var att jag ville hålla på med utställning, det slutade dock lika fort som det började, jag hade fått en krypt hund. På vår första utställning som valp så fick vi oerhört fin kritik och väldigt fina lovord över honom, men så såg jag på domaren att han blev tyst och fundersam när han höll på att undersöka Zolos bakre parti, han hade inga testiklar. Nej han har inga testiklar alls. Om han har dem över huvud taget, så ligger de uppe i buken (vilket jag tror att de gör).

Därefter så gick det mesta utför för oss. Osämja med uppfödaren och tack vare vår okunskap så hade vi ingen aning om hur vi skulle gå till väga. Nu vet jag och nu kommer jag aldrig någonsin att bli blåst på det sättet igen, aldrig. Inte nog med det, jag började läsa att man kan ju göra en massa andra grejer ändå, såklart. Vissa grejer kan man dock inte komma så långt på. För att få kliva in i en högre klass inom vissa grenar, så krävs minst en 1a på utställning.. Men man kan ju alltid träna. (bland annat agility som jag hela mitt liv har älskat)

Vi började träna agility och till en början så gick det inte alls, Zolo var livrädd för allt! Han vågade absolut inte hoppa över ett enkelt litet hinder, det fanns inte på kartan för fem öre. Det kan man inte tro idag! Det enda hindret som han än idag inte fixar är ett balanshinder, närmare bestämt vippen. Wellwell vi tränar lite till och från ändå, allt handlar ju trots allt inte om att tävla. (Även om jag kan bli rätt omotiverad om jag inte har ett fast mål..)

En egenskap hos honom som också fått oss att inte gå framåt så mycket är hans ointresse. När han var liten så fick jag tvinga i honom godis och försöka få honom att gilla föremål, han gillar ingenting. Ingenting duger! Nu har jag fått honom att bli mer intresserad av godis och även en del leksaker! Men absolut ingenting väger upp om han finner något på sidan om intressant.

En annan grej är att han blir så otroligt lätt uttråkad. Jag får jobba ihjäl mig för att få honom motiverad.. Han kan göra något 1 max 2 gånger sen är han så less så att han vill spy på mig. Så illa är det.

För övrigt så tränar vi lite Spår då det är något han, enligt mig, är jätte duktig på. Jag å andra sidan kan väldigt lite om dessa grenar.. Lydnad kör vi lite till och från, han tycker att det är tråkigt och aa.. Han får även agera lite draghund i skidspåret men framförallt värmare och gosedjur i sängen.

Den mest ultimata grenen för honom skulle nog vara hundspår. Att spåra rätt på andra hundar, det vore nog hans grej. Hundräddnings hunden Zolo! Kanske något att utveckla?

Zolos bästa vän och livs kärlek är: The one and only -> DIXIE!
(som tyvärr numer bor allt för långt bort)

Dixie är en blandning mellan Border Collie & Siberian Husky
Världens snällaste och underbaraste hund <3

(122)